Lång tid sedan sist
Matte har inte låtit mig låna datorn sedan jag hade ner den gamla i golvet. Den tog så mycket stryk att den sakta med säkert blev mer och mer svag och till slut dog den helt.
Jag har hunnit fylla ett år. Det gjorde jag i november och på julafton började jag löpa för andra gången. Vi firade jul hos Mattes mamma och pappa. Matte hade inte med sig något tikskydd så jag fick ett par av morfars gamla kalsonger. Svansen fick sticka ut genom gylfen och så drog Matte ihop dem uppe på ryggen med en stor påsklämma. Vips så hade jag skydd så jag inte blödde ner deras fina mattor. Tur var väl att jag inte blödde så mycket, bara någon liten droppe då och då. I alla fall de första dagarna.
Vad jag inte förstår är att Matte tycker så illa om när jag släpar runt henne i kopplet. Jag är så stark, eller om det är hon som är svag, att jag kan dra iväg med henne dit jag vill gå. Hon kämpar och kämpar med att jag ska sluta hänga med all min vikt och styrka längst fram i kopplets längd. Varje gång jag tar i så stannar hon och sätter ner hälarna och så kommer jag ingen vart. Sedan står hon bara där. Dumma tant. Men när jag slackar kopplet och tar lite kontakt med henne ja då minsann går hon igen. Hon klagade lite på att det tog så lång tid att gå till Vette och Biggan när vi skulle dit och fika. Vad kan det vara... strax under 500 meter och det tog 35 minuter att gå.
Men det har börjat komma en massa trevliga ord ur henne, BRA, DUKTIG TÖS, FIN TJEJ. Kan det betyda att jag blivit duktigare kanske? Hon säger det i alla fall. Jag kan gå med slakt koppel och det känns ju egentligen mycket skönare - men va sjutton - jag vill ju fram och så till höger och så till vänster och så upp i snödrivan och ner i diket och ... men det vill inte Matte.
Jag gillar min mormor och morfar. Jag kryper ofta upp i knät och ska kela. Jag var väldigt nyfiken på mormors hörlurar och när hon hade dem i handen så stoppade jag in huvudet i dem och då satte hon dem på huvudet på mig. Jag blev aldeles stilla och så lyssnade jag. När mormor tog bort lurarna så försökte jag stoppa in huvudet igen. Matte, morfar och mormor skrattade gott och jag fick ha dem på mig en liten stund till, men tyvärr bara så länge att Matte han ta ett foto. Det var kul med lurar på huvudet, det lät så kul.
